När arbetet förändras

En medarbetare säger att det nya sättet inte fungerar. Hon säger inte varför, och det tas som motstånd.

Två saker blandas ihop här. En uppgift kan försvinna utan att ett arbete gör det: det som tog tre timmar tar nu tjugo minuter, och resten av arbetet står kvar. Och ett arbete kan förändras utan att någon uppgift försvinner: samma saker görs, men i en annan ordning och med ett annat kunnande.

Det som beskrivs som motstånd är oftast en av tre saker. En invändning i sak, alltså att lösningen inte klarar det ärendeslag hon arbetar med. En invändning om tempo, alltså att den tid som frigjordes redan är intecknad. Eller en invändning om yrket, alltså att det hon är bra på inte längre är det som räknas.

De tre kräver olika svar, och bara den första handlar om lösningen.

Den som säger emot sitter dessutom närmast arbetet. Hennes invändning är den enda källan till vad den godkända vägen inte klarar, och den försvinner om den bemöts som en känsla.

Så här går det fel

Verktyget införs och tidsvinsten räknas hem i en plan. Handläggarna säger att svaren inte håller i det svåra ärendeslaget.

Invändningen tolkas som osäkerhet inför något nytt, och det ordnas en utbildning. Ett halvår senare används verktyget till det enkla och inte till det svåra, precis som invändningen sade. Vilket ärendeslag det gällde skrevs aldrig ned, så planen räknar fortfarande med båda.

Det här måste någon bestämma

Vad den tid som frigörs ska gå till, bestämt innan lösningen införs. Går den till fler ärenden har ni tagit bort kontrollen i samma stund som ni skapade behovet av den.

Att en invändning tas emot som en uppgift och inte som en attityd. Vilket ärendeslag, vilken uppgift, vad som saknades.

Och vad som gäller för det kunnande som inte längre används varje dag. Ett omdöme som ska kunna pröva ett förslag måste ha övats på annat än att pröva förslag.