Att säga ja utan att tappa kontrollen

En handläggare vill sammanfatta remissvar, räknar ut att beslutet dröjer en månad, och löser det på annat sätt samma eftermiddag.

En väg in är en enda plats dit en förfrågan om att använda AI ska gå, och en sortering som avgör hur mycket arbete förfrågan ska kosta. Sorteringen görs inte på teknik och inte på pris, utan på vad som står på spel.

Tre frågor räcker långt. Läser lösningen personuppgifter. Skriver den i ett verksamhetssystem. Når dess utdata en enskild utan att en människa sett den först.

En lösning som svarar nej på alla tre kan gå igenom på kort tid. En som svarar ja på flera ska kosta riktigt arbete.

En tröskel som är lika hög för allt är i praktiken ingen tröskel, eftersom den kringgås. Den som vill sammanfatta sina egna mötesanteckningar och möts av en konsekvensbedömning gör inte konsekvensbedömningen. Hon gör något annat.

Samtidigt tär den likformiga tröskeln på den tid som behövs för de fall som verkligen kräver den. Sorteringen är alltså inte en uppmjukning. Den är det som gör det möjligt att lägga riktigt arbete på det som skriver i ett verksamhetssystem.

Så här går det fel

Ordningen är att varje AI-användning ska anmälas och bedömas i en grupp som möts varannan vecka. Bedömningen är densamma för allt.

Ordningen får in tre ärenden på ett halvår, samtliga stora, och redovisas som fungerande. Ingen svarstid var utlovad och ingen lägsta nivå fanns, så det billiga fallet hade ingenstans att gå. Det ordningen mäter är hur många som orkat fråga.

Det här måste någon bestämma

Nivåerna, och de ska vara få. Vad som krävs på varje nivå, nedskrivet så att den som frågar kan läsa det innan hon frågar.

En utlovad svarstid per nivå, eftersom en väg in utan svarstid bara är en kö.

Att den lägsta nivån får beslutas av en person och inte av en grupp som möts en gång i månaden. Och vad som händer när en lösning byter nivå, alltså när något som läste börjar skriva: det är ett nytt beslut och inte en ändring.