Att avstå är också ett beslut

Ett ja dokumenteras. Ett nej gör det inte, och där ligger hela asymmetrin.

Att avstå är ett beslut med följder, precis som att införa. Skillnaden är att följderna av ett ja går att peka på och följderna av ett nej inte gör det. Ingen skriver ned det ärende som inte blev avgjort snabbare, den handläggare som slutade, eller den uppgift som löstes i ett verktyg ingen godkänt.

Det gör att ett nej alltid ser billigare ut i ett beslutsunderlag, oavsett vad det kostade.

Två saker döljs särskilt. Uppgiften finns kvar efter ett nej och ska fortfarande lösas, vilket är hur det oköpta uppstår. Och kunnandet byggs bara genom att göra: en organisation som avstått i tre år har inte bara avstått från en lösning, den har avstått från att lära sig bedöma en.

Det motsatta felet är lika verkligt, och det är därför asymmetrin är en fälla i båda riktningarna. Ett ja som gavs för att det var lättare att säga ja är inte ett beslut heller.

Så här går det fel

Förfrågan avslås med hänvisning till att risken inte är utredd. Beslutet är korrekt fattat och dokumenteras i en rad.

Uppgiften finns kvar. Ett halvår senare löses den i ett verktyg någon hittat själv, och två år senare ska en upphandling göras av personer som aldrig bedömt en AI-lösning. Ingenting av det står i något underlag, eftersom ett nej inte följs upp.

Det här måste någon bestämma

Att ett nej skrivs med samma innehåll som ett ja: vad som avslogs, av vilket skäl, och vad som gäller för uppgiften i stället.

Vad som händer med uppgiften när svaret är nej. Ett nej utan ett svar på den frågan är ett nej till en lösning och ett ja till det oköpta.

Och när beslutet tas upp igen. Ett nej som gäller för alltid är inget beslut utan en position.