Det reverterade är värt att spara

En behållen lösning dokumenterar sig delvis själv genom att den står kvar och används. En återtagen lösning lämnar bara ett tomrum, och ett tomrum ser ut precis som en väg ingen har prövat.

Anteckningen det handlar om är kort: vad som prövades, vad som mättes, och varför det togs tillbaka. Det är samma sorts dokumentation som den om en lösning ni behöll, och den kostar ungefär lika lite att skriva. Skillnaden är att ingenting i arbetet efterfrågar den.

Ett arbetssätt som bygger på många billiga försök ger dessutom fler återtagna lösningar än behållna. Det är inget tecken på att något gått fel, utan på att metoden används.

Men det betyder att den mesta kunskapen ligger i det som togs bort. Sparas den inte blir projektets historia bara det som råkade fungera.

Den bilden är missvisande på ett bestämt sätt. Den får varje kvarvarande lösning att se självklar ut, och döljer att den valdes bland alternativ som prövades och föll.

Så här går det fel

Ett angreppssätt prövas tidigt, mäter sämre än det enkla alternativet och läggs ner samma vecka. Ingen antecknar det, för det blev ju ingenting.

Ett år senare är två av tre i teamet utbytta. Någon läser koden, ser den enkla lösningen och föreslår det angreppssätt som redan prövats. Det byggs igen, mäter sämre igen och läggs ner igen. Kostnaden är betald två gånger, och det som saknades var fyra rader text.

Det här måste någon bestämma

Att en återtagning avslutas med en anteckning och inte med en borttagning, och att anteckningen får vara kort: vad som prövades, vilket mått som avgjorde, och under vilka förutsättningar.

Det sista bär värdet. En lösning som föll på ett underlag ni sedan städat kan vara rätt att pröva igen, medan en som föll av ett skäl som består inte ska prövas igen.

Och var anteckningen ligger, så att den hittas av den som söker efter problemet och inte efter lösningen.