Beslutsrätt per sakområde

Tre områden skiljer sig åt i vad som krävs för att avgöra en fråga, och ingen av dem följer av de andra.

Innehåll och sakriktighet: vad ett rätt svar är, vilket bara den som kan sakfrågan kan bedöma. Teknisk arkitektur: var en garanti ska ligga och vad ett bygge kostar att förvalta. Metodtrohet: om en ändring mättes innan den behölls och om ett utgångsläge fanns.

Den som är stark i ett av dem är inte därigenom rustad för de två övriga. Därför delas beslutsrätten efter sakområde i stället för att samlas i en roll.

En roll som ska godkänna allt möter flera gånger i veckan frågor hon inte kan bedöma. Två utvägar finns, och båda kostar.

Antingen väntar besluten tills hon hunnit sätta sig in, och arbetet står stilla på ett sätt som ser ut som noggrannhet. Eller så fattas de ändå, på det underlag som lades fram, vilket flyttar beslutet till den som formulerade frågan.

Det senare syns inte alls. Protokollet visar att produktägaren godkände, och rollen ser besatt ut när någon följer upp den.

Så här går det fel

En produktägare från verksamheten får ansvaret för en lösning. Hon avgör vad ett rätt svar är, vilket hon kan. Hon avgör också om ett steg ska byggas deterministiskt, vilket hon inte har underlag för, och besvarar frågan med att lita på den som ställde den.

Ett halvår senare visar det sig att en utfäst begränsning ligger i prompttext. Ingen har brutit mot sin rollbeskrivning. Frågan ställdes till den enda som fanns att fråga, och inget annat område hade en egen ägare som kunde ha svarat.

Det här måste någon bestämma

Vem som äger vart och ett av de tre områdena, med namn och inte med funktion, och vad var och en får avgöra ensam.

Vad som händer när två områden säger emot varandra. En oenighet mellan innehåll och arkitektur avgörs annars av den som talar sist.

Och att den som äger innehållet kan ändra det direkt, utan att beställa arbete. Ligger sakriktigheten i en text ska den som kan sakfrågan komma åt texten, annars är ägarskapet en titel.