Vem som har tillsyn

Att ingen har frågat är inget besked om att svaret finns.

Tillsyn utövas av olika myndigheter för olika saker, och vem som kommer beror på vad ni gör och vem ni är. Dataskyddet har sin tillsynsmyndighet. Vården, finanssektorn, energin och skolan har sina. Kommuner och regioner granskas dessutom av sina egna revisorer, statliga myndigheter av sin.

Ingen av dem kommer och frågar om AI. De frågar om ett enskilt fall: vad hände i det här ärendet, vem beslutade, vad låg till grund.

Till dem kommer två parter som inte är tillsyn men frågar likadant. Den enskilde som fått ett beslut mot sig och har rätt till en motivering. Och den som begär ut en handling.

Alla fyra prövar samma sak: det underlag ni kan visa. Inte den omsorg ni minns, inte avsikten i ett styrdokument, och inte vad leverantören intygat.

Det gör tillsynsfrågan till en fråga om vad som sparas medan lösningen körs. Inte till en fråga om vad som utreds när någon knackar.

Så här går det fel

En begäran kommer om tre namngivna ärenden från förra året.

Frågan gäller inte lösningen. Den gäller vad som låg till grund för besluten. Loggen bär tidpunkt och konto, och det underlag lösningen hämtade sparades inte. Svaret blir en beskrivning av hur lösningen är byggd, alltså ett svar på en annan fråga än den som ställdes.

Det här måste någon bestämma

Vem som kan komma och fråga, skrivet som en lista med namngivna myndigheter och inte som tillsynsmyndigheten.

Vad var och en frågar efter, uttryckt som fält och inte som ämnen: vilket ärende, vilken tidpunkt, vilket underlag, vilken lydelse.

Och vem hos er som svarar, samt om den personen kan ta fram svaret själv. Ett svar som kräver en beställning hos leverantören är ett svar med en ledtid, och fristerna är era.